Ett sekel tillbaka var elektricitet i våra hem en nymodighet. Då, när allt var nytt, tillverkades strömbrytare och eluttag av porslin. Förutom sina estetiska kvaliteter var porslinet både isolerande och slittåligt. Dessutom gick det utmärkt att formgjuta till både apparat och kåpa. Med tiden fick porslinet hård konkurrens av det betydligt billigare syntetmaterialet bakelit, som visade sig fungera utmärkt som skydd till elektriska apparater eftersom det är både värmetåligt och isolerande. Bakelit var modernt, representerade den industriella utvecklingen och låg helt i linje med elektricitetens utbredning. Svarta utanpåliggande porslins- och bakelitströmbrytare monterades in i äldre byggnader som fick el i början av 1900-talet. Svart bakelit var fortsatt fram till 1960-talet det vanligaste materialet i strömbrytare; stilen och känslan av bakelit känns igen från våra gamla hus. Utvecklingen gick snabbt. På 1920- och 1930-talen, med modernismens genombrott, blev strömbrytare och eluttag med täckplatta av glas populärt. Baksidan av glaset målades eller tapetserades och strömbrytaren blev en del av väggen; material och funktion helt i funktionalismens anda. Från 1940-talet och framåt var det vitt som gällde, strömbrytare och eluttag skulle vara vita och materialen var bakelit och med tiden duroplast.