– Vår inställning till trädgården har följts åt med hur vi ser på hemmet i stort. Vi har gått från trädgård med grönsaker och nyttoväxter, vilda trädgårdar till tuktade, via underhållsfritt under 70-talet till att idag njuta i och vårda. Vi har kommit fram till den tredje och sista delen som tar avstamp i 1930-talet. I takt med att byggnadsvård i stort blir allt mer intressant för gemene man och allt fler ser värdet i att bevara och renovera istället för att riva ut, spiller samma tankar och intressen ofta över på trädgården. Många gånger har det funnits en grundtanke med trädgårdens karaktär som med tiden har anpassats efter rådande mode, ork eller ideal i likhet med de förändringar ett hus går igenom under sin livstid. Synen på hemmet och trädgården har på många sätt följts åt genom historien. I trädgården har pendeln svängt tydligt mellan två olika formspråk; naturalistiskt och det formstarka, som hela tiden verkar som varandras motsatser.

Funkisen präglas av storskalig planering för samhällets uppbyggnad, välstånd för alla stod på agendan och luft och solljus skulle in mellan husen. Tankarna kring trädgården gick alltmer mot att den skulle vara en förlängning av huset, att hemmet skulle sträcka sig även ut i trädgården. Det innebar raka gångar och rumsindelning med olika teman och låga, tuktade buskar. Altanen som ett extra vardagsrum med sittplatser i samma nivå som husets golv blev modellen. Planteringarna låg utmed fasaderna för att förbinda ute med inne och stor hänsyn togs för hur trädgården tedde sig inifrån huset. Varje rum även i trädgården var vigt för ett användningsområde. I samklang med det praktiska synsättet kring inomhusmiljön skapades användningsspecifika rum även i trädgården, gärna i anslutning till den inomhusmiljö de hörde samman med, omgärdade av en bit häck, t.ex. torkvinda och ställning för mattpiskning i anslutning till tvättstuga, odling intill redskapsförvaringen.

Trädgården blev nu även en ren hobby för villaägaren. Efter andra världskrigets slut ansågs det egna odlandet vara föråldrat, möjligen att man hade ett par bärbuskar. Många tog hänsyn till barnens lek och väntade med att plantera ömtåliga rabatter tills barnen blivit större, lekstugor m.m. hade existerat tidigare men nu blev det vanligt att avgränsa en del av trädgården för barnens lek med gungställning och sandlåda. Tjänstefolk blev allt mer ovanligt, skötseln av trädgården tog man själv hand om.

Trevnad och prydlighet var ledorden. Trädgårdens framsida mot gatan skulle vara öppen och städad och gräsmattan, som funnits med sedan mitten på 1800-talet och ständigt ökat i popularitet, blev central. Den sågs som vacker och stilren och erbjöd plats för fritidsaktiviteter. Baksidan fick gärna vara omgiven av lite högre häckar så att den senaste flugan, att sola, kunde utövas insynsfritt.

Endast funktionella gångar skulle anläggas, gärna i kalksten, gräsmattan skulle inte delas upp av gångar och planteringar. Träd och buskar fungerade som en ram runt gräsmattan. Plottrighet skulle undvikas och mindre, halvhöga perenner i samma färger och sort ansågs skapa enhet och ordning men samtidigt dynamik. Lökväxterna kom in i finrummet igen i form av tulpaner, påskliljor och äkta liljor. Rosenträdgården lyckades överleva in i funktionalismen, men i en mer återhållen form än i som de tidigare häckarna eller som täckte fasaden. Nu fick den stå i en geometriskt formad rabatt av en och samma sort, eventuellt med några tulpaner.

När det gällde utsmyckning var en rund eller fyrkantig vattendamm ett populärt inslag, fanns det inte plats för en damm nöjde man sig gärna med ett fågelbad för att locka till sig småfåglar. I övrig dekoration räckte ett enkelt solur mer än väl.

Mot 60 och 70 talen gick trädgården mer och mer mot senfunkisens vintergröna trädgårdar, precis som materialen för byggnaderna lockade magiska ord som underhållsfritt. I slutet på 80-talet fick vi se pendeln svänga tillbaka mot ett friare förhållningssätt och kreativitet i trädgården men samtidigt med gott om utrymme för att njuta.

Rent praktiskt då, hur går jag tillväga för att få veta hur just min trädgård sett ut?

Börja med att göra studiebesök i liknande miljöer, titta på museer och rota i arkiv. Det viktigaste innan du sätter händerna i jorden i en historisk trädgård är att se till att dokumentera och skriva ner vad du tar bort eller ändrar. Gå varsamt fram och med eftertanke så att du inte drar upp något som inte går att få tillbaka. Ta inte heller bort något bara för att du inte vet hur du ska sköta om det. Möjligheter att föryngra befintlig växtlighet finns om man vill behålla originalkaraktären. Ta hjälp av trädgårdsmästare, arborister och landskapsarkitekter med erfarenhet av historiska trädgårdar och kan hjälpa till med allt från att beskära träd eller planera trädgården till att hjälpa dig med hela projektet.

Fundera på vad trädgården ska stå för och vad som är viktigt för att den ska få en helhet. Det är mycket värt att se på en historisk trädgård på liknande sätt som kring byggnadsvård i stort och därför ha respekt för de skiften i stil trädgården har gått igenom och kanske inte dra upp allt från senare perioder för att det inte rimmar med just när trädgården var ny innan du vet mer.

Man talar ofta om tre förhållningssätt; rekonstruktion, renovering och förnyelse. Vilket man väljer att tillämpa beror mycket på trädgårdens skick och förutsättningar och hur mycket historisk dokumentation som finns i form av ritningar, lämningar och annan information.
En rekonstruktion innebär ett total återskapande till originalet. Den skall vara historiskt korrekt och baseras på de ritningar, material och tekniker som ursprungligen fanns på platsen.
Renovering beskrivs som rekonstruktionens motsats, en balans av ursprungligheten och ”tidens tand”. Det som tillkommit efter originalplanen och växter som utvecklats skall tillsammans med konstnärligt arbete och historisk dokumentation återskapa den tidigare känslan.
Om det varken finns tillräcklig dokumentation eller om trädgården förfallit så pass att man inte kan renovera den kan man ta till metoden som kallas fri förnyelse. Det betyder att man med konstnärlig frihet skapar en miljö genom att lyssna på trädgårdens behov och vad som passar platsen.