Från bruksträdgård till njutträdgård. Del 2 – Tjugotalet

– Vår inställning till trädgården har följts åt med hur vi ser på hemmet i stort. Vi har gått från trädgård med grönsaker och nyttoväxter, vilda trädgårdar till tuktade, via underhållsfritt under 70-talet till att idag njuta i och vårda. I takt med att byggnadsvård i stort blir allt mer intressant för gemene man och allt fler ser värdet i att bevara och renovera istället för att riva ut, spiller samma tankar och intressen ofta över på trädgården. Många gånger har det funnits en grundtanke med trädgårdens karaktär som med tiden har anpassats efter rådande mode, ork eller ideal i likhet med de förändringar ett hus går igenom under sin livstid. Synen på hemmet och trädgården har på många sätt följts åt genom historien. I trädgården har pendeln svängt tydligt mellan två olika formspråk; naturalistiskt och det formstarka, som hela tiden verkar som varandras motsatser. I del två går vi vidare mot 20-talet.

Synen på naturen genomgick på 1920-talet en markant förändring, tiden för att omforma och förädla var förbi, nu uppskattades den i sin vilda form när nationalromantiken fick bestämma. Huset kilades in mellan de redan existerande träden, och man anlade gärna en liten äng. Den kunde skapas både genom att man vårdade det som redan växte på platsen eller att man sådde nya ängsblommor. Rabatterna skulle fyllas till brädden och skapa en mjuk och lummig rundning mot marken, ingen naken jord fick synas. Även stenpartiet blev populärt, det skulle återge karaktären hos det omkringliggande landskapet. Stenarna skulle därför placeras oregelbundet. De framavlade blomsterformerna var numera bannlysta, även perenner skulle ha karaktären av vilda blommor. Att anlägga rosengångar ansågs sofistikerat, så även alléer av mindre fruktträd eller buskar. Växtligheten fick gärna klättra upp på huset och bädda in det för att länka samman trädgård och hus.

Bild: Ingalill Snitt, Gods & Gårdar

Man odlade inte längre till lika stor del för att täcka hushållets behov, för de välbärgade hade det blivit en hobby. Gångarna skulle nu inte längre vara grusade utan ersättas av stenläggning och skäras ner i antal. Dock behöll många trots allt sina vindlande grusgångar. Utsmyckningen bestod fortfarande av statyer och urnor, men i mindre storlek och antal än tidigare.

För de mindre egnahemsträdgårdarna som började byggas vid denna tiden, gjorde man lite annorlunda. Bostäderna var tillägnade arbetarklassen och därför var trädgårdarna både mindre, inte lika vilda. Nyttoträdgården gav ett tillskott i ekonomin, till så stor del att många trädgårdar var rena köksträdgårdar. Blommorna hölls allra närmast bostaden, gärna som en remsa längs med husets framsida, ut mot gatan. Några prydnadsträd kunde också förhöja ytan mellan huset och gatan. Egnahemskvarteren skulle vara i vårdat skick och rena bostadsområden för att undvika att de skulle övergå till de arbetarområden inne i stan som många hade jobbat hårt för att lämna, strikta förhållningsregler utfärdades därför för de flesta områden. Flaggstången var nästan obligatorisk vid egna hemsvillan efter första världskriget, annars begränsades utsmyckningen oftast till ett par krukor på farstutrappan med pelargoner.

Mot slutet på 20-talet övergick man alltmer till en arkitektonisk stil som kom att möta funkisen. Mer om den i det tredje och sista avsnittet om stilhistoria och byggnadsvård i trädgården.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.