– Vår inställning till trädgården har följts åt med hur vi ser på hemmet i stort. Vi har gått från trädgård med grönsaker och nyttoväxter, vilda trädgårdar till tuktade, via underhållsfritt under 70-talet till att idag njuta i och vårda. I takt med att byggnadsvård i stort blir allt mer intressant för gemene man och allt fler ser värdet i att bevara och renovera istället för att riva ut, spiller samma tankar och intressen ofta över på trädgården. Många gånger har det funnits en grundtanke med trädgårdens karaktär som med tiden har anpassats efter rådande mode, ork eller ideal i likhet med de förändringar ett hus går igenom under sin livstid. Synen på hemmet och trädgården har på många sätt följts åt genom historien. I trädgården har pendeln svängt tydligt mellan två olika formspråk; naturalistiskt och det formstarka, som hela tiden verkar som varandras motsatser.

En stor upptäckarlust drog genom Europa vid denna tiden och manifesterades i trädgården i ett intresse för spännande och märkliga växter med brokiga blad och mycket färg. Det experimenterades mycket med växter för att se hur spektakulära man kunde få dem att bli, dock fick det ofta till följd att växterna fick dålig motståndskraft mot sjukdomar och blev sterila. Även intresset för lökväxten växte explosionsartat i de svenska trädgårdarna. Kunskapen att forma en trädgård ansågs vara en stor konst och borgarklassen anlitade trädgårdsmästare för att forma och fostra naturen. De mer ståndsmässiga gårdarna beställde växter utomlands, gärna ovanliga och exotiska sådana.

Det sena 1800-talet var en tid med många stilinfluenser och man blandade gärna flera stilar i en och samma trädgård. Den romantiska stilen med slingrande gångar och en mer strikt stil med uppradade fruktträd. Omkring 1900 började man lägga sand eller fint grus på gångarna som krattades varje lördag. Eftersom borgarlivet levdes ordentligt påklätt var skuggiga platser eftertraktade i dessa trädgårdar och bersåer var populära.

Bruksträdgården var det som flertalet svenskar höll sig med och för att så långt det var möjligt vara självförsörjande på grönsaker och i många fall även för att sälja vidare. Humlen, obligatorisk i varje hushåll och lagstadgad fram till 1860, sträckte sig mot himlen för att säkra tillgången på öl.

Under 1800-talets andra hälft blev utbudet av prydnadsväxter billigare och mer lättillgängligt även för mindre bemedlade hushåll. Tidigare delade man växter med varandra i den mån det gick, nu kunde man beställa helt nya plantor av olika slag som dessutom var uppdrivna i Sverige.

Så kallade vårdträd av lövträd som lönn, rönn, kastanj och ask planterades i trädgårdarna. Vanligtvis på gårdsplanen framför huset eller på var sida om grinden. Rabatterna var ofta runda, njur- eller vingformade och placerade mitt i gräsmattan, eller i enklare trädgårdar, utsparade i en grusplan. De blev som ett smycke med massor av stora, höga blommor, oftast planterade i cirklar och varierande höjd och i kontrasterande färger. Man kunde också ha flaggstången i mitten eller ett solur eller spegelkula på en stolpe. I enklare hem planterades rundeln med en enda växt, till exempel trädgårdsiris, dahlia eller ringblomma. Generösa utsmyckningar i form av statyer, springbrunnar och krukor både till antal och storlek var sofistikerat i herrgårdsträdgårnarna.

Låga staket runt rabatterna var vanligt förekommande i gjutjärn eller den enklare varianten av bågböjda kvistar. Kanterna smyckades med allt man kunde komma över som buteljbottnar, vitmålade stenar eller kvistar runt rabatterna. Vid mer ståndsmässiga gårdar eller i områden där man sysslade med sjöfart lade man snäckor. Du kan läsa mer om hur du går tillväga för att vårda en äldre trädgård i boken I trädgårdsmästaren spår.

I nästa avsnitt tittar vi närmare på hur det brukade se ut i trädgården krig 1920-talet.

Gå gärna in och kika på vårt trädgårdssortiment under tiden!