En järnhandelshistoria

Man kan lugnt säga att Byggfabriken har trådar som går långt tillbaka i tiden. En av Byggfabrikens två grundare, Joakim Karlstedt, har järnhandeln i blodet både på modernet och fädernet. I senaste katalogen hittar man på sista sidan ett sepiatonat fotografi av en gammal järnhandel. Och inte vilken som helst, utan Karltedts järn i Lönsboda med Joakims farfar bakom disken! Att Joakim själv skulle bli något som liknar järnhandlare hade han aldrig tänkt sig. Men så gick det som det gick. Äpplet faller inte långt…

Här berättar han om bilden:

Mannen i mitten är min farfar, Erhard Karlstedt, och platsen är Karlstedts Järn i Lönsboda. Bilden är tagen någon gång i slutet av 1930-talet. Till vänster står handelsresande Gisselsson, som reste för Denninghoffs, en järnhandelsgrossist i Göteborg. Min far, Olle Karlstedt, berättar att när Gisselsson skulle komma såg han till att vara på plats; man fick alltid en peng om man hjälpte till att bära väskorna till och från stationen. Till höger står Sven Bergman, en trotjänare i butiken.

Min farfar var ursprungligen från Jönköping, där han från unga år lärde sig att bygga och reparera cyklar. Via Boxholm, där han under några år hade egen tillverkning av cyklar av märket Mauritz, kom han med sin hustru Astrid och familj så småningom till Lönsboda i nordöstra Skåne. I Lönsboda köpte han en handelsbod som med tiden blev allt mer järnhandelsinriktad och kom att heta Eskilstunaboden, vilket var ett vanligt namn på en järnhandel på den tiden. Det finns fortfarande kvar ett par järnaffärer i Sverige med namnet Eskilstunaboden. Men i Lönsboda skiftades namnet efter några år till Karlstedts Järn.

Jag minns att när vi kom för att hälsa på släkten i Lönsboda ville man alltid till järnaffären och titta, det fanns så mycket spännande att se där. Ett stort magasin på gården med massor av prylar, inte minst gamla hederliga läderkulor, den där typen med avlånga läderbitar som bildade ett klassikt mönster. En järnhandel i äldre dagar sålde allt från kastruller, fönsterglas, vapen och ammunition, fiskeprylar till tegel och t.o.m. bensin. På den tiden när bilden togs stod det en bensinpump utanför. Pumpen drevs med handkraft; det satt en stång med vilken man pumpade upp bensin i en glasbehållare som satt ovanpå pumpen. När man hade pumpat upp rätt mängd fyllde man på bilen. På 30-talet var det inte så vanligt med bilar i trakten, men farfar hade en taxirörelse vid sidan av järnhandeln så det var främst han själv som behövde bensin. Och till lastbilen, förstås. Tegel hämtades med lastbil från ett tegelbruk utanför Karlshamn. Annars var det järnvägen som var det allmänna transportmedlet. Vid järnvägen låg ett annat magasin där byggvarorna förvarades, och om jag inte helt har missuppfattat alla historier om järnvägsmagasinet så förvarade man alla de tyngsta varorna på översta våningen.

Sprängmedel, alltså dynamit, var en specialitet för Karlstedts Järn. Trakten kring Lönsboda är en stenbygd, man bryter den välkända svarta stenen Diabas. Det finns några berömda stenbrott som man kan besöka, men mest spännande är att hitta de små nerlagda brotten inne i skogen där svensk industrihistoria rostar bort.

Ett minne som väger tyngre än läderkulan är vad som låg i kassaskåpet. När man kom till affären gick man genast in på kontoret. Där stod två stora tunga skrivbord mitt emot varandra vid fönstret och bakom det högra skrivbordet stod kassaskåpet. Kikade man in där och drog ut en låda så hittade man farfars revolver . Med stora ögon tittade man på den en stund, sen kilade man antagligen ner i källaren och kollade lite där innan man tillslut satte sig vid skrivbordet för att stämpla kataloger. Det var på 1970-talet det. Men den där revolvern, den hade Bildsköne Bengtsson stulit redan på 1930-talet. Om det nu var samma revolver, antagligen inte. Bildsköne Bengtsson var en legendarisk brottsling, kanske den första kändisbrottslingen i Sverige. Under en period höll han till i Göingeskogarna tillsammans med Tatuerade Johansson, de två hade en koja nergrävd mellan några stora stenblock där de lyckades gömma sig i ett par år. När de väl åkte fast 1934 hittade polisen bl.a. farfars revolver i kojan tillsammans med många andra prylar från järnaffären, dock ingen fotboll. Bengtsson satt många år på Långholmen i Stockholm och han sitter fortfarande kvar på en bänk, gjuten i brons. En tveksam ära att bli staty på ett fängelse.

Det var lite historia om Karlstedts Järn. Min morfar hade också järnhandel. Den hette Ellbergs Järn och låg i Kristianstad och blev så smånignom övertagen av min far Olle … men det är en annan historia.

3 kommentarer till “En järnhandelshistoria

  • 10 januari 2011 kl 03:28
    Direktlänk

    Det samma gäller Vollsjö där Dahlqvist huserat i många år

    Svara
  • 20 december 2010 kl 05:34
    Direktlänk

    Och min morfar hade Kristenssons järnhandel i Osby! De måste ha känt varandra väl 🙂
    Kul läsning!
    Johan Olsén, Tords granne

    Svara
    • 21 december 2010 kl 11:08
      Direktlänk

      Vad roligt! Var du också och hälsade på i affären som barn? Det finns en järnhandel i Broby, Lindvalls Järn, som fortfarande är av det gamla snittet, väl värd ett besök om man är i trakterna.
      Hälsningar,
      Joakim

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.